StartsidanTack...
09:39:51 / 9 kommentarer kommentera inlägget?.. Tycker väl dock inte allting riktigt stämmer.
Alltså visst, det är nog inte många som lyckats bli så pass friska som jag, på så kort tid,
men ni får heller inte glömma att jag fortfarande är ätstörd i huvudet.
Hjärnspökena kommer troligtvis alltid finnas kvar där, och jag har svårt att nånsin ens tänka
mig att gå upp till en vikt som börjar på siffran 5. Inte på många år kommer jag våga det.
Jag äter fortfarande på ett väldigt ritualiskt sätt. Det blir alltså aldrig nästan nån variation på
det jag stoppar i mig. Alltid müsli, mackor med messmör, havregrynsgröt eller massvis med frukt.
Någonting annat äter jag inte, bara på helgerna, innan jag ska festa, för jag är rädd för att jag
annars ska däcka eller få snefylla. Sötsaker och snacks har jag inte vågat ta för mig på flera veckor
nu förutom när jag är full. Då släpper det hela litegrann. Vilket allt annat också gör när man är berusad :P
Aja, nu vet ni. Kan faktiskt vara skönt att få ur sig lite ibland.
Just de, jag har ny hårfärg igen.
http://www.metrobloggen.se/janemary
känner igen det du skriver. jag har oxå kommit långt på ett år (har min årsdag på tisdag) men hjärnspöken finns fortfarande, vilket jag tror de kommer göra länge.
jag har dock passerat en vikt som börjar på 5, ligger just över och det är skräck, fortfarande. känns inte alls bra.
men jag tror du kommer fortsätta gå framåt hela tiden, även om det kommer vara tugnt emellanåt, du har varit sjukt duktig :)
13:12:54
Jag hoppas verkligen att du kommer kunna äta vad som helst någon gång igen - utan att hjärnspöken tar över allt för mycket. De kommer nog alltid finnas i bakgrunden, men med lite kraft kan du nog dämpa dem.
17:19:57
http://bemyescapee.blogg.se/
Så sant som skrivet :)
Jag hoppas du inte tar illa upp nu, jag vet att min fråga kommer låta konstig och kanske till och med elak, men jag undrar bara varför du festar så mycket nu för tiden? Du skriver mycket om fest, alkohol osv. Är det ett sätt för dig att 'slappna av' eller är det bara jag som är vimsig och överanalyserad? (: ta det inte fel nu, det är klart man kan festa, undrar bara (: kram
17:36:04
Ja, varför känner man så? Jag minns ju allt det hemska, men ändå skulle jag kunna ge allt (nästan) för att få uppleva det EN gång till! Urbota dumt, för jag tror inte ens att min kropp skulle klara ett djupdyk till utan att det blir det sista jag gör.
15:05:11
http://bemyescapee.blogg.se/
sv: all right, var bara lite nyfiken. hoppas du får en bra lördagskväll! (:
18:23:21
du är ärlig, det gilalr jag.
men du är så sjukt jäkla stark, det vet du. :)
22:20:51
jag gillar din ärlighet. Och jag är precis likadan som dig. Aldrig siffran 5 säger min hjärna, och då är det lugnt. Aldrig siffran 3 igen och då är det lugnt.
...blah
ha en bra söndag!
13:38:48
http://mylifeasjunket.blogspot.com
Hej, vill bara säga fortsätt kämpa på.
Jag fick ortorexi när jag gick i åttan och först nu, fem och ett halvt år efter att det var som värst, så har jag äntligen nått min tillåtna MINIMIvikt. Dessa år har inneburit många toppar och dalar men nu äter allt och känner att jag är fri på riktigt.
Många gånger har jag sagt att jag varit helt frisk men sedan har jag kommit ännu ett steg längre och insett hur sjuk jag ändå varit när jag varit frisk. Helt galet att jag satt hos psykologen och sa att jag mådde bra när det var som värst. Blev dock aldrig tvångsinlaggd utan fångades upp precis när jag var på kanten till att falla riktigt djupt. Jag vägde då 46 kg vilket var väldigt lite men inte alls så lite som du vägde. Jag förstår att hjärnspökena finns där. Jag kan känna än idag att de försöker tränga sig in i mitt huvud igen men är nu så stark att jag kan slå bort dem. Detta kan jag även tacka min underbara pojkvän för. När det var som värst trodde jag aldrig att jag skulle kunna ha en pojkvän, att jag skulle ha tid, men nu inser jag verkligen vilken positiv effekt han har på mig. Han har vetat om mina problem redan från början.
Vi har precis flyttat ihop och jag är så glad att han är med mig för även om jag tagit mig så långt ifrån hjärnspökena, demonerna, som jag tror jag kan så vet jag att om jag lämnades ensam under en längre tid skulle risken för att de åter skulle ta över min skalle.
Så jag säger bara fortsätt kämpa på, våga leva och utmana dig själv. Försök att trotsa demonerna och känn efteråt att det du gjort inte alls inverkat negativt på din kropp. Känn livsglädje och försök att njuta av varje stund.
Carpe diem & Fight your fears!
21:29:52
http://mylifeasjunket.blogspot.com
...såg nu att inlägget och de andra kommentarerna var ganska gamla. Det vore kul att höra hur det har gått för dig och hur du mår idag.
Kram
21:32:01